Hatade (kvinno)förtryck

Jag ställer mig ofta frågan om vart världen är på väg och varför världen inte är bättre. Jag ställer mig frågor kring hur vi kan ha ett rasistisk parti i riksdagen - vilka ständigt tycks växa, varför vi fortfarande har ojämställdhet och varför fler människor inte gör något. Jag ställer mig frågan om när samhället blev en sådan hård plats att leva i och varför vi inte gör mer för att förändra det.

Idag tänker jag inte fokusera på att lösa alla världens problem, i stället kommer jag ägna mig åt det jag gör bäst och det är att vara förbannad. Idag riktar jag det särskilt åt det ständiga försöket att tysta kvinnor i debatten och tron om att det är ok att hota om våld, aktivt trycka ner och rent utsagt bete sig som as.

Detta är inget nytt, utan något som sker dagligen, något som praktiskt taget alla kvinnor jag känner utsatts för på ett eller annat sätt. Idag belystes detta i Uppdrag granskning genom ett högst nödvändigt inslag, men som vanligt lika chockerande att det är vad som krävs för att många ska se det hela. Det är en verklighet som inte går att missa om fler bara tittade och slutade ignorera alla problem som finns i dagens samhälle.

Jag förstår att det tydligen kommer som en chock för många att kvinnor också har åsiker, för tydligen är det det mest provocerande som finns. Så provocerande att det är ok att hota om våld, förnedring och ond bråd död. Jag är så in i helskotta trött på mansherraväldet som existerar och som fortsätter tillåta att kvinnor behandlas sämre, att kvinnor ska behöva utstå sådan här behandling och att kvinnor ska ta det lugnt, vara tystare och inte kasta sig in i debatter. Det här är inte ett kvinnoproblem där det är något som vi ska lösa för att få till ett ändrat beteende, det här är något som alla måste arbeta för att förändra. Det handlar inte om att vi, vi kvinnor, ska ändra något, det handlar om att alla ska sluta bete sig på ett respektlöst och tanklöst sätt, att vi ska respektera varandra och bara sluta vara arslen.

Påsk, vila och ledighet

Sedan i maj har jag vart sjukt dålig på att blogga, inte för att jag inte gillar det, men för att mitt uppdrag tar pretty much all den tid som jag har.

Påsken har äntligen anlänt och med det också lite ledighet för min del. Det har varit lite av en bristvara den sista tiden, så det är skönt att äntligen få andas ut och koncentrera sig på annat än enbart jobb. Istället har jag fått resa, träffa goda vänner och enbart tagit det lugnt. Ta det lungt är helt klart något som jag anser vara överskattat, men det är nödvändigt och även jag behöver det ibland.

Nu börjar jag se fram emot att komma tillbaka på kontoret på tisdag och ta tag i allt som behöver göras. Det kommer helt klart bli epic.

En era är förbi.

Med vemod i hjärtat så konstaterar jag att detta är min sista dag på SöderS. Jag har varit här mer eller mindre varje dag de senaste fyra åren. Många av mina vänner finns här och ännu mer massor av minnen - både fantastiska och mindre trevliga. SöderS har betytt väldigt mycket för mig de senaste åren och också varit en stor del av mitt liv.

Idag knyter jag ihop säcken för många av mina uppdrag, snart är dem mig förbi. De har givit mig mycket genom åren och jag är glad för de erfarenheter och kunskaper organisationen givit mig. 

Organisationen ligger mig varmt om hjärtat och jag önskar den och de aktiva organisationen ett varmt lycka till i framtiden. I fredags firade vi dess 15de födelsedag och jag ser förväntansfullt fram emot många födelsedagar till!

Nu så...

Gillar att kolla igenom sin lista på vilka bloggar som jag valt att följa och där hittar sin egen. Den senaste tiden har varit galet hektisk, det har varit alla förberedelser inför SFS-FUM samt semester till Florida, parallellt som jag planerat SöderS 15 års Kalas. Nu är allt detta bakom mig och det känns något som en lättnad, för äntligen kan jag få koncentrera mig på vad som spelar roll - SFS och uppdraget som vice ordförande som jag tillträder 1 juli, samt min smått bortglömda C-uppsats.

Överlämningen börjar på onsdag och jag börjar känna mig väldigt spänd och förväntansfull inför det hela. Jag ser också fram emot att få träffa min tillträdande ordförande som jag inte sett sedan vi blev valda. Tillsammans har vi många utmaningar framför oss och ett spännande år att ta tag i. Jag tror det kommer bli grymt!

Påskförvirring

Jag känner mig sådär allmänt dålig på att uppdatera den här bloggen, men livet är något för fullt för att hitta något meningsfullt att skriva om. Fokus för tillfället är att få ordning på min C-uppsats. Den ska bli fantastisk och den ska bli färdig fort. Det här med att ha fullt upp medför att C-uppsatsen inte kan få styra mitt liv i 10 veckor, utan snarare fyra veckor, varav en har gått.

På SöderS är det sådär lagom kaosigt för tillfället. Mina alla uppdrag tar tid och det är massor att göra med dem. Någonstans måste jag prioritera och hitta balansen för hur jag ska ro dem i hamn. Det kommer gå bra, men jag är något nervös, då jag för tillfället varken hittar motivationen eller tiden.

Påsken går förbi mig i en rasande fart och jag har fått chansen att umgås med min mamma, som jag inte sett sedan hastigast i julas. Det har varit väldigt trevligt och vi har mest myst runt i Stockholm. Hon åkte hem idag och samtidigt som det är tråkigt är det också väldigt skönt att få återgå till livet och allt som måste göras.

Spretigheten är total. Det är så jag är idag. Någonstans är kontentan jag vill komma fram till, och också anledningen till varför jag började skriva det här inlägget, att jag saknar alldeles för många. Kom tillbaka till Stockholm nu och sluta härja runt i hela världen!

Framtiden och engagemanget

Idag kom det, beskedet alla väntat på - valberedningens förslag till SFS presidium 11/12.

Det är med glädje som jag finner mig förordad till ordförande för denna organisation som jag håller kär och med ett syfte som är av en sådan vikt för Sverige. Ett uppdrag för SFS skulle betyda väldigt mycket för mig, då jag skulle få axla ett uppdrag som jag verkligen brinner för och där jag känner att jag skulle kunna åstadkomma mycket nytta.

Sveriges studenter är också Sveriges framtid, något som ofta tycks gå politikerna förbi, och som så ofta särbehandlas på ett negativt sätt. Det finns mycket att ändra på och mycket att förbättra och jag hoppas få bidra med vad jag kan för detta.

Ännu är inget klart och den mest spännande perioden kommer nu, för nu kommer medlemskårerna säga sitt om vilka de anser mest lämpade för uppdraget. Jag ser fram emot denna tid och ska göra vad som står i min makt för att få medlemmarnas förtroende.

Den 13-15 maj avgörs det och Örebro is the place to be.

Utbildningsfrågornas ständiga schism

Kvalitet i utbildningen är alltid en aktuell fråga som engagerar, lyfts fram som viktigt, men på något sätt också lyckas skapa förvirring. Inom akademin så råder det en stor oenighet kring vad som ska och inte ska definieras som kvalitetsmått. Det tycks nämligen finnas någon idé om att kvalitet är något större, något abstrakt och något som är inte är mätbart.

Studenterna inom högskolan är inte eniga om vad kvalitet är, men ändå finns det en något mer gemensam bild om vad som anses vara kvalitetsaspekter inom utbildningen. Något som ofta lyfts fram är studenternas kontakt med lärarna, det handlar om lärarledd tid, men också en god avvägning mellan eget arbete, arbetsbelastning och tid för reflektion. Viktigt är också pedagogiken och möjligheten att ta till sig den undervisning som ges samt utbildningens användbarhet. Alla dessa aspekter viktiga för den enskilde studenten och dess möjlighet att sätta sin utbildning i en kontext.

Idag sitter jag på möte med Södertörns högskolas fakultetsnämnd. Idag diskuterar vi högskolans vision, eller ja, strategier för utbildning och forskning. Just denna problematik lyfts upp här och oenigheten mellan disciplinerna är stor. Detta är problematiskt då det är svårt att få fram en gemensam strategi om vi inte gemensamt kan komma fram till definitioner av vissa begrepp. Detta är något som Södertörns högskola ofta tampas med, och det är säkerligen inte något som skiljer sig från andra lärosäten, men det är problematisk. Kan vi inte enas internt, hur ska vi då kunna förmedla en gemensam bild till regeringen och därigenom få en högskola som får de resurser som krävs för att hålla hög kvalitet?