Snart är det dags, studenternas version av mandomsprovet... C-uppsatsen. Om åtta dagar är det planerat att jag ska börja. Det enda problemet är det där med ämne, handledare och godkänd projektplan.
Frågan är hur de tänkte när de la upp programmet. Vi får inget stöd i att hitta på ämne, vi måste själva hitta en handledare - det utan att veta vilka som har möjlighet att handleda vad - och vi får ingen egentlig metodkurs. Helt enkelt är stödet och logiken bakom C-uppsatsen inom mitt program undermåligt.
Jag tror mig dock äntligen ha kommit på ett ämne, inspirationen kom till mig när jag satt och tentapluggade. Jag har nämligen alltid varit intresserad av socialt ansvarstagande och vad som generellt brukar kallas CSR. Detta är det många som gör och definitionerna bakom är många och splittrade, men den vanligaste som går att se har sin grund i en definition av Europeiska kommissionen. Europeiska kommissionen har gjort detta och uppmuntrar till ett sådant arbete för att nå upp till vissa av de strategiska målen i Lissabonstrategin. Det som gör mig konfunderad är hur de kan förespråka detta, men ändå ha den politiken som bedrivs, och då främst med tanke på jordbrukspolitiken som jag redan tidigare kritiserat.
Någonstans här planerar jag att hamna. En analys över någon slags inkonsekvens inom unionen och en chans att ge ytterligare en känga gentemot CAP. Känns som en bra strategi och som något som jag kan lyckas engagera mig i i 10 veckor. Nu ska jag bara få någon att förstå att den vill handleda detta.
lördag 26 mars 2011
onsdag 2 mars 2011
Absurditeten i EU:s jordbrukspolitik
På dagens DN debatt så skriver sex socialdemokrater om EU:s jordbrukspolitik. Det är otroligt roligt att någon äntligen lyfter frågorna och försöker starta en debatt på ämnet. För det är ett ämne som borde diskuteras mer, särskilt som jordbrukspolitiken tar upp ca 40 % av EU:s budget. Det är viktigt att Sverige tar en aktiv roll i arbetet med att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken, dock får det inte ske på vilka kompromisser som helst. Det finns nämligen vissa viktiga ståndpunkter som måste upprätthållas.
Dessa sex socialdemokrater skriver om vikten av att regeringen slutar vara extrema och med det bibehålla ståndpunkten om att en avveckling av jordbrukssubventionerna och marknadsinterventionerna måste ske. Vilket i sig är absurt, då dessa idag är de mest handelsstörande hinder som existerar och i sig skapar en omöjlig marknad att konkurrera på. Dessa socialdemokrater har också en del idéer om vilken ståndpunkt Sverige borde hålla, där vissa idéer är bra och andra är direkt omöjliga till följd av dess felaktighet.
Deras första reformprincip pratar om omdirigeringar av stöd till miljö- och klimatåtgärder, vilket i sig är väldigt spännande och behövs, men är svårt att finna utrymme för inom ramen för jordbruksstödet. I den senaste reformen kom det in mer satsningar på det området, men samtidigt är det svårt att argumentera för ett sådant stöd, när det inte ryms inom ramen för jordbruksstödets syfte. Än viktigare vore att faktiskt lyfta upp miljöfrågorna på överstatlig nivå och ha en gemensam strategi på de områdena och därigenom skapa en riktigt förändring. Det är dock inte möjligt så länge som vi värnar om jordbruksstödet och tror att något går att göra inom ramen för det.
Att genom jordbruksstödet stärka den europeiska konkurrenskraften är i sig en absurditet. Det finns nämligen inget egenvärde i att stödja det europeiska jordbruket som på så många sätt är ohållbart och präglas av stöd för att överhuvudtaget överleva. Hur kan att leva på stöd anses vara en del av ett konkurrenskraftigt jordbruk? Utan ett jordbruk som klarar sig på egna ben så finns det inget konkurrenskraftigt över det, utan enbart störande och utkonkurrerande av lokala jordburk i utvecklingsländerna. Idag så leder nämligen stödet till en stor överproduktion av vissa grödor och som vi själva inte kan ta vara på. Dessa exporterar vi till utvecklingsländer och säljer till underpriser, fine dessa socialdemokrater anser i sin tredje princip att exportstödet genast måste avvecklas - inget konstigt med det, dock så är det jordbruksstödet som är problemet och inte exportstöden i detta fall. Slutade vi med jordbruksstöden till bönderna, skulle vi heller inte överproducera och exportstödet skulle i sig bli överflödigt.
Sist så argumenterar dessa socialdemokrater för vikten av en rättvis fördelning av stöden till medlemsländerna. Dock så är min fråga varför detta är viktigt? Om vi promt ska ha ett stöd av denna karaktär så är det väl rent ut sagt idiotiskt att kräva någon slags rättviseprincip, vitsen är väl att stöd ska gå till dem som faktiskt behöver det?
Som jag ser det så kommer dessa socialdemokrater inte med några lösningar, utan de gör enbart en kompromiss med vad som faktiskt spelar roll. För att få till ett hållbart jordbruk i Europa som präglas av internationell och europeisk rättvisa så krävs det vissa förändringar. Förvånansvärt nog så står jag på moderaternas sida i denna fråga. Jordbruksstöden måste bort, det för den internationella solidaritetens skull, men också för miljön och målet att nå ett mer hållbart samhälle. Det är inte försvarbart att uppmuntra till överproduktion och resursslöseri. Det är också av högsta vikt att genast ta bort alla exportstöd, då de är ett stort problem internationellt, men de är också en effekt av överproduktionen och utan den så behövs inte heller något exportstöd. Den sista principen är att EU borde ta sitt ansvar och faktiskt följa det avtal som de åtagit sig att följa och det är WTO:s Agreement of Agriculture. Det är pinsamt att Europa inte tar sitt ansvar och gör vad som har avtalats.
Skärpning EU och skärpning sossarna! Vi måste ta vårt ansvar på den internationella marknaden och inte se mellan fingrarna för att 4 % av Europas befolkning ska kunna fortsätta med sitt ohållbara och smått absurda leverne. Alltså får vi inte göra avkall på kraven om en avveckling, men självklart ska vi diskutera hur vi ska få fram ett så bra avtal som möjligt även med ett bibehållet stöd.
Dessa sex socialdemokrater skriver om vikten av att regeringen slutar vara extrema och med det bibehålla ståndpunkten om att en avveckling av jordbrukssubventionerna och marknadsinterventionerna måste ske. Vilket i sig är absurt, då dessa idag är de mest handelsstörande hinder som existerar och i sig skapar en omöjlig marknad att konkurrera på. Dessa socialdemokrater har också en del idéer om vilken ståndpunkt Sverige borde hålla, där vissa idéer är bra och andra är direkt omöjliga till följd av dess felaktighet.
Deras första reformprincip pratar om omdirigeringar av stöd till miljö- och klimatåtgärder, vilket i sig är väldigt spännande och behövs, men är svårt att finna utrymme för inom ramen för jordbruksstödet. I den senaste reformen kom det in mer satsningar på det området, men samtidigt är det svårt att argumentera för ett sådant stöd, när det inte ryms inom ramen för jordbruksstödets syfte. Än viktigare vore att faktiskt lyfta upp miljöfrågorna på överstatlig nivå och ha en gemensam strategi på de områdena och därigenom skapa en riktigt förändring. Det är dock inte möjligt så länge som vi värnar om jordbruksstödet och tror att något går att göra inom ramen för det.
Att genom jordbruksstödet stärka den europeiska konkurrenskraften är i sig en absurditet. Det finns nämligen inget egenvärde i att stödja det europeiska jordbruket som på så många sätt är ohållbart och präglas av stöd för att överhuvudtaget överleva. Hur kan att leva på stöd anses vara en del av ett konkurrenskraftigt jordbruk? Utan ett jordbruk som klarar sig på egna ben så finns det inget konkurrenskraftigt över det, utan enbart störande och utkonkurrerande av lokala jordburk i utvecklingsländerna. Idag så leder nämligen stödet till en stor överproduktion av vissa grödor och som vi själva inte kan ta vara på. Dessa exporterar vi till utvecklingsländer och säljer till underpriser, fine dessa socialdemokrater anser i sin tredje princip att exportstödet genast måste avvecklas - inget konstigt med det, dock så är det jordbruksstödet som är problemet och inte exportstöden i detta fall. Slutade vi med jordbruksstöden till bönderna, skulle vi heller inte överproducera och exportstödet skulle i sig bli överflödigt.
Sist så argumenterar dessa socialdemokrater för vikten av en rättvis fördelning av stöden till medlemsländerna. Dock så är min fråga varför detta är viktigt? Om vi promt ska ha ett stöd av denna karaktär så är det väl rent ut sagt idiotiskt att kräva någon slags rättviseprincip, vitsen är väl att stöd ska gå till dem som faktiskt behöver det?
Som jag ser det så kommer dessa socialdemokrater inte med några lösningar, utan de gör enbart en kompromiss med vad som faktiskt spelar roll. För att få till ett hållbart jordbruk i Europa som präglas av internationell och europeisk rättvisa så krävs det vissa förändringar. Förvånansvärt nog så står jag på moderaternas sida i denna fråga. Jordbruksstöden måste bort, det för den internationella solidaritetens skull, men också för miljön och målet att nå ett mer hållbart samhälle. Det är inte försvarbart att uppmuntra till överproduktion och resursslöseri. Det är också av högsta vikt att genast ta bort alla exportstöd, då de är ett stort problem internationellt, men de är också en effekt av överproduktionen och utan den så behövs inte heller något exportstöd. Den sista principen är att EU borde ta sitt ansvar och faktiskt följa det avtal som de åtagit sig att följa och det är WTO:s Agreement of Agriculture. Det är pinsamt att Europa inte tar sitt ansvar och gör vad som har avtalats.
Skärpning EU och skärpning sossarna! Vi måste ta vårt ansvar på den internationella marknaden och inte se mellan fingrarna för att 4 % av Europas befolkning ska kunna fortsätta med sitt ohållbara och smått absurda leverne. Alltså får vi inte göra avkall på kraven om en avveckling, men självklart ska vi diskutera hur vi ska få fram ett så bra avtal som möjligt även med ett bibehållet stöd.
tisdag 1 mars 2011
Lösningarnas ständiga problematik
Det här med att plugga på C-nivå är lite som gramofonskivor som hakat upp sig. De har olika innehåll, men det är samma sak varje gång. Föreläsningar, seminarier och ett projektarbete om 4 - 7,5 hp.
Den här gången så är det Naturresurshushållning och projektarbetet berör EU:s gemensamma fiskeripolitik. Fiskeripolitiken strävar efter att uppnå bl.a. en hållbar utveckling och för mig är det väldigt paradoxalt. Grejen med fisket är att det idag är ytterst ohållbart, kvoterna är för stora och det olagliga fisket är än större. Haven håller till stora delar på att bli utfiskade, havsbottnarna dör och generellt kan vi konstatera att förvaltningen går sådär.
Det som är så spännande är att det finns en idé om att det faktiskt går att uppnå ett hållbart fiske, vilket för mig så känns som en omöjlighet. Människans ständiga ignorans och själviskhet är inte ett positivt inslag när det kommer till fisket och det känns än mer som om enda lösningen för att kunna få bukt med fiskeripolitiken och förvaltningen är att förbjuda allt fiske. Ett förbud skulle kunna rädda haven. Dock så är det dyrt, väldigt dyrt, såsom administration alltid har en tendens att göra. Sedan skulle andra problem uppstå, såsom att nå målet med allas rätt till mat.
När det finns en idé om att faktiskt vilja göra något, bidra för en bättre värld, så känns det som om problemen är oändliga. Så fort en insats görs för att minska ett problem så uppstår tio andra.
Det här med att rädda världen känns allt mer långt borta, men ändå så måste det ske. Nu är det bara hoppet som inte får lämna en, det måste bibehållas, förvaltas, upprätthållas. Vi får aldrig ge upp.
Den här gången så är det Naturresurshushållning och projektarbetet berör EU:s gemensamma fiskeripolitik. Fiskeripolitiken strävar efter att uppnå bl.a. en hållbar utveckling och för mig är det väldigt paradoxalt. Grejen med fisket är att det idag är ytterst ohållbart, kvoterna är för stora och det olagliga fisket är än större. Haven håller till stora delar på att bli utfiskade, havsbottnarna dör och generellt kan vi konstatera att förvaltningen går sådär.
Det som är så spännande är att det finns en idé om att det faktiskt går att uppnå ett hållbart fiske, vilket för mig så känns som en omöjlighet. Människans ständiga ignorans och själviskhet är inte ett positivt inslag när det kommer till fisket och det känns än mer som om enda lösningen för att kunna få bukt med fiskeripolitiken och förvaltningen är att förbjuda allt fiske. Ett förbud skulle kunna rädda haven. Dock så är det dyrt, väldigt dyrt, såsom administration alltid har en tendens att göra. Sedan skulle andra problem uppstå, såsom att nå målet med allas rätt till mat.
När det finns en idé om att faktiskt vilja göra något, bidra för en bättre värld, så känns det som om problemen är oändliga. Så fort en insats görs för att minska ett problem så uppstår tio andra.
Det här med att rädda världen känns allt mer långt borta, men ändå så måste det ske. Nu är det bara hoppet som inte får lämna en, det måste bibehållas, förvaltas, upprätthållas. Vi får aldrig ge upp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)