En era är förbi.

Med vemod i hjärtat så konstaterar jag att detta är min sista dag på SöderS. Jag har varit här mer eller mindre varje dag de senaste fyra åren. Många av mina vänner finns här och ännu mer massor av minnen - både fantastiska och mindre trevliga. SöderS har betytt väldigt mycket för mig de senaste åren och också varit en stor del av mitt liv.

Idag knyter jag ihop säcken för många av mina uppdrag, snart är dem mig förbi. De har givit mig mycket genom åren och jag är glad för de erfarenheter och kunskaper organisationen givit mig. 

Organisationen ligger mig varmt om hjärtat och jag önskar den och de aktiva organisationen ett varmt lycka till i framtiden. I fredags firade vi dess 15de födelsedag och jag ser förväntansfullt fram emot många födelsedagar till!

Nu så...

Gillar att kolla igenom sin lista på vilka bloggar som jag valt att följa och där hittar sin egen. Den senaste tiden har varit galet hektisk, det har varit alla förberedelser inför SFS-FUM samt semester till Florida, parallellt som jag planerat SöderS 15 års Kalas. Nu är allt detta bakom mig och det känns något som en lättnad, för äntligen kan jag få koncentrera mig på vad som spelar roll - SFS och uppdraget som vice ordförande som jag tillträder 1 juli, samt min smått bortglömda C-uppsats.

Överlämningen börjar på onsdag och jag börjar känna mig väldigt spänd och förväntansfull inför det hela. Jag ser också fram emot att få träffa min tillträdande ordförande som jag inte sett sedan vi blev valda. Tillsammans har vi många utmaningar framför oss och ett spännande år att ta tag i. Jag tror det kommer bli grymt!

Påskförvirring

Jag känner mig sådär allmänt dålig på att uppdatera den här bloggen, men livet är något för fullt för att hitta något meningsfullt att skriva om. Fokus för tillfället är att få ordning på min C-uppsats. Den ska bli fantastisk och den ska bli färdig fort. Det här med att ha fullt upp medför att C-uppsatsen inte kan få styra mitt liv i 10 veckor, utan snarare fyra veckor, varav en har gått.

På SöderS är det sådär lagom kaosigt för tillfället. Mina alla uppdrag tar tid och det är massor att göra med dem. Någonstans måste jag prioritera och hitta balansen för hur jag ska ro dem i hamn. Det kommer gå bra, men jag är något nervös, då jag för tillfället varken hittar motivationen eller tiden.

Påsken går förbi mig i en rasande fart och jag har fått chansen att umgås med min mamma, som jag inte sett sedan hastigast i julas. Det har varit väldigt trevligt och vi har mest myst runt i Stockholm. Hon åkte hem idag och samtidigt som det är tråkigt är det också väldigt skönt att få återgå till livet och allt som måste göras.

Spretigheten är total. Det är så jag är idag. Någonstans är kontentan jag vill komma fram till, och också anledningen till varför jag började skriva det här inlägget, att jag saknar alldeles för många. Kom tillbaka till Stockholm nu och sluta härja runt i hela världen!

Framtiden och engagemanget

Idag kom det, beskedet alla väntat på - valberedningens förslag till SFS presidium 11/12.

Det är med glädje som jag finner mig förordad till ordförande för denna organisation som jag håller kär och med ett syfte som är av en sådan vikt för Sverige. Ett uppdrag för SFS skulle betyda väldigt mycket för mig, då jag skulle få axla ett uppdrag som jag verkligen brinner för och där jag känner att jag skulle kunna åstadkomma mycket nytta.

Sveriges studenter är också Sveriges framtid, något som ofta tycks gå politikerna förbi, och som så ofta särbehandlas på ett negativt sätt. Det finns mycket att ändra på och mycket att förbättra och jag hoppas få bidra med vad jag kan för detta.

Ännu är inget klart och den mest spännande perioden kommer nu, för nu kommer medlemskårerna säga sitt om vilka de anser mest lämpade för uppdraget. Jag ser fram emot denna tid och ska göra vad som står i min makt för att få medlemmarnas förtroende.

Den 13-15 maj avgörs det och Örebro is the place to be.

Utbildningsfrågornas ständiga schism

Kvalitet i utbildningen är alltid en aktuell fråga som engagerar, lyfts fram som viktigt, men på något sätt också lyckas skapa förvirring. Inom akademin så råder det en stor oenighet kring vad som ska och inte ska definieras som kvalitetsmått. Det tycks nämligen finnas någon idé om att kvalitet är något större, något abstrakt och något som är inte är mätbart.

Studenterna inom högskolan är inte eniga om vad kvalitet är, men ändå finns det en något mer gemensam bild om vad som anses vara kvalitetsaspekter inom utbildningen. Något som ofta lyfts fram är studenternas kontakt med lärarna, det handlar om lärarledd tid, men också en god avvägning mellan eget arbete, arbetsbelastning och tid för reflektion. Viktigt är också pedagogiken och möjligheten att ta till sig den undervisning som ges samt utbildningens användbarhet. Alla dessa aspekter viktiga för den enskilde studenten och dess möjlighet att sätta sin utbildning i en kontext.

Idag sitter jag på möte med Södertörns högskolas fakultetsnämnd. Idag diskuterar vi högskolans vision, eller ja, strategier för utbildning och forskning. Just denna problematik lyfts upp här och oenigheten mellan disciplinerna är stor. Detta är problematiskt då det är svårt att få fram en gemensam strategi om vi inte gemensamt kan komma fram till definitioner av vissa begrepp. Detta är något som Södertörns högskola ofta tampas med, och det är säkerligen inte något som skiljer sig från andra lärosäten, men det är problematisk. Kan vi inte enas internt, hur ska vi då kunna förmedla en gemensam bild till regeringen och därigenom få en högskola som får de resurser som krävs för att hålla hög kvalitet?

Det största testet av dem alla

Snart är det dags, studenternas version av mandomsprovet... C-uppsatsen. Om åtta dagar är det planerat att jag ska börja. Det enda problemet är det där med ämne, handledare och godkänd projektplan.


Frågan är hur de tänkte när de la upp programmet. Vi får inget stöd i att hitta på ämne, vi måste själva hitta en handledare - det utan att veta vilka som har möjlighet att handleda vad - och vi får ingen egentlig metodkurs. Helt enkelt är stödet och logiken bakom C-uppsatsen inom mitt program undermåligt.

Jag tror mig dock äntligen ha kommit på ett ämne, inspirationen kom till mig när jag satt och tentapluggade. Jag har nämligen alltid varit intresserad av socialt ansvarstagande och vad som generellt brukar kallas CSR. Detta är det många som gör och definitionerna bakom är många och splittrade, men den vanligaste som går att se har sin grund i en definition av Europeiska kommissionen. Europeiska kommissionen har gjort detta och uppmuntrar till ett sådant arbete för att nå upp till vissa av de strategiska målen i Lissabonstrategin. Det som gör mig konfunderad är hur de kan förespråka detta, men ändå ha den politiken som bedrivs, och då främst med tanke på jordbrukspolitiken som jag redan tidigare kritiserat.

Någonstans här planerar jag att hamna. En analys över någon slags inkonsekvens inom unionen och en chans att ge ytterligare en känga gentemot CAP. Känns som en bra strategi och som något som jag kan lyckas engagera mig i i 10 veckor. Nu ska jag bara få någon att förstå att den vill handleda detta.

Absurditeten i EU:s jordbrukspolitik

På dagens DN debatt så skriver sex socialdemokrater om EU:s jordbrukspolitik. Det är otroligt roligt att någon äntligen lyfter frågorna och försöker starta en debatt på ämnet. För det är ett ämne som borde diskuteras mer, särskilt som jordbrukspolitiken tar upp ca 40 % av EU:s budget. Det är viktigt att Sverige tar en aktiv roll i arbetet med att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken, dock får det inte ske på vilka kompromisser som helst. Det finns nämligen vissa viktiga ståndpunkter som måste upprätthållas.

Dessa sex socialdemokrater skriver om vikten av att regeringen slutar vara extrema och med det bibehålla ståndpunkten om att en avveckling av jordbrukssubventionerna och marknadsinterventionerna måste ske. Vilket i sig är absurt, då dessa idag är de mest handelsstörande hinder som existerar och i sig skapar en omöjlig marknad att konkurrera på.  Dessa socialdemokrater har också en del idéer om vilken ståndpunkt Sverige borde hålla, där vissa idéer är bra och andra är direkt omöjliga till följd av dess felaktighet.

Deras första reformprincip pratar om omdirigeringar av stöd till miljö- och klimatåtgärder, vilket i sig är väldigt spännande och behövs, men är svårt att finna utrymme för inom ramen för jordbruksstödet. I den senaste reformen kom det in mer satsningar på det området, men samtidigt är det svårt att argumentera för ett sådant stöd, när det inte ryms inom ramen för jordbruksstödets syfte. Än viktigare vore att faktiskt lyfta upp miljöfrågorna på överstatlig nivå och ha en gemensam strategi på de områdena och därigenom skapa en riktigt förändring. Det är dock inte möjligt så länge som vi värnar om jordbruksstödet och tror att något går att göra inom ramen för det.

Att genom jordbruksstödet stärka den europeiska konkurrenskraften är i sig en absurditet. Det finns nämligen inget egenvärde i att stödja det europeiska jordbruket som på så många sätt är ohållbart och präglas av stöd för att överhuvudtaget överleva. Hur kan att leva på stöd anses vara en del av ett konkurrenskraftigt jordbruk? Utan ett jordbruk som klarar sig på egna ben så finns det inget konkurrenskraftigt över det, utan enbart störande och utkonkurrerande av lokala jordburk i utvecklingsländerna. Idag så leder nämligen stödet till en stor överproduktion av vissa grödor och som vi själva inte kan ta vara på. Dessa exporterar vi till utvecklingsländer och säljer till underpriser, fine dessa socialdemokrater anser i sin tredje princip att exportstödet genast måste avvecklas - inget konstigt med det, dock så är det jordbruksstödet som är problemet och inte exportstöden i detta fall. Slutade vi med jordbruksstöden till bönderna, skulle vi heller inte överproducera och exportstödet skulle i sig bli överflödigt.

Sist så argumenterar dessa socialdemokrater för vikten av en rättvis fördelning av stöden till medlemsländerna. Dock så är min fråga varför detta är viktigt? Om vi promt ska ha ett stöd av denna karaktär så är det väl rent ut sagt idiotiskt att kräva någon slags rättviseprincip, vitsen är väl att stöd ska gå till dem som faktiskt behöver det?

Som jag ser det så kommer dessa socialdemokrater inte med några lösningar, utan de gör enbart en kompromiss med vad som faktiskt spelar roll. För att få till ett hållbart jordbruk i Europa som präglas av internationell och europeisk rättvisa så krävs det vissa förändringar. Förvånansvärt nog så står jag på moderaternas sida i denna fråga. Jordbruksstöden måste bort, det för den internationella solidaritetens skull, men också för miljön och målet att nå ett mer hållbart samhälle. Det är inte försvarbart att uppmuntra till överproduktion och resursslöseri. Det är också av högsta vikt att genast ta bort alla exportstöd, då de är ett stort problem internationellt, men de är också en effekt av överproduktionen och utan den så behövs inte heller något exportstöd. Den sista principen är att EU borde ta sitt ansvar och faktiskt följa det avtal som de åtagit sig att följa och det är WTO:s Agreement of Agriculture. Det är pinsamt att Europa inte tar sitt ansvar och gör vad som har avtalats.

Skärpning EU och skärpning sossarna! Vi måste ta vårt ansvar på den internationella marknaden och inte se mellan fingrarna för att 4 % av Europas befolkning ska kunna fortsätta med sitt ohållbara och smått absurda leverne. Alltså får vi inte göra avkall på kraven om en avveckling, men självklart ska vi diskutera hur vi ska få fram ett så bra avtal som möjligt även med ett bibehållet stöd.

Lösningarnas ständiga problematik

Det här med att plugga på C-nivå är lite som gramofonskivor som hakat upp sig. De har olika innehåll, men det är samma sak varje gång. Föreläsningar, seminarier och ett projektarbete om 4 - 7,5 hp.

Den här gången så är det Naturresurshushållning och projektarbetet berör EU:s gemensamma fiskeripolitik. Fiskeripolitiken strävar efter att uppnå bl.a. en hållbar utveckling och för mig är det väldigt paradoxalt. Grejen med fisket är att det idag är ytterst ohållbart, kvoterna är för stora och det olagliga fisket är än större. Haven håller till stora delar på att bli utfiskade, havsbottnarna dör och generellt kan vi konstatera att förvaltningen går sådär.

Det som är så spännande är att det finns en idé om att det faktiskt går att uppnå ett hållbart fiske, vilket för mig så känns som en omöjlighet. Människans ständiga ignorans och själviskhet är inte ett positivt inslag när det kommer till fisket och det känns än mer som om enda lösningen för att kunna få bukt med fiskeripolitiken och förvaltningen är att förbjuda allt fiske. Ett förbud skulle kunna rädda haven. Dock så är det dyrt, väldigt dyrt, såsom administration alltid har en tendens att göra. Sedan skulle andra problem uppstå, såsom att nå målet med allas rätt till mat.

När det finns en idé om att faktiskt vilja göra något, bidra för en bättre värld, så känns det som om problemen är oändliga. Så fort en insats görs för att minska ett problem så uppstår tio andra.

Det här med att rädda världen känns allt mer långt borta, men ändå så måste det ske. Nu är det bara hoppet som inte får lämna en, det måste bibehållas, förvaltas, upprätthållas. Vi får aldrig ge upp.

Revanschen

På lördag, då smäller det. På lördag så är det revansch som gäller på miljöekonomitentan. På lördag så är det dags att visa vart skåpet ska stå. För kom igen, snälla miljöekonomi, kan vi inte vara lite vänner just nu och se till så att det här kommer gå sådär löjligt bra som jag gillar? Jag vet att du kan.

Som en rusande berg och dalbana.

Nu, nu drar allt igång. Vissa kallar det helvetet, jag bara njuter.

I Studentkårsvärlden så går allt i cykler. Vissa perioder är det dött och andra, är som nu, en berg och dalbana i saker att göra. Stort som smått. Nu ska planeringen för nästa verksamhetsår ske, nu ska alla nya rekryteras, nu ska allt administrativt fixas, nu ska alla nödvändiga fester genomföras, nu ska allt det som inte hunnits med tidigare hinnas med. Det är fint. Fint som bara den. Kärlek.

Den outgrundliga framtiden

Det är mycket nu, men det är det väl i och för sig alltid med mig. Det är min grej, att ligga på gränsen till utbrändhet, galenskap och apati. Någonstans är det det som driver mig. Att ha mycket att göra föder mitt engagemang och det utvecklas och det vill ha mer. Mitt engagemang, hetsätaren, som aldrig får nog.

Mitt engagemang i kår- och studentvärlden är nog det bästa som jag någonsin tagit mig för. Jag har lärt mig otroligt mycket, växt som människa, gjort skillnad, haft ofantligt roligt och inte minst så har jag fått fantastiska vänner.

Till sommaren så är det planerat som så att jag ska ta ut min examen, min alldeles egna kandidatexamen i miljövetenskap. Tre års studier till ända, fem år inom akademien och studentvärlden. Det är inte konstigt att det får en att fundera. Vad kommer sen? Vad ska jag ta mig för? Vad vill jag?...

Är jag klar?

Verklighetsflykt

Efter en galen 23 timmars verklighetsflykt på Östersjön så är det bara att konstatera att verkligheten raskt jagat ikapp mig och åter kräver min uppmärksamhet. För plötsligt ska saker fixas till höger och vänster, vissa är det panik med och andra kan vänta, det enda problemet är att jag inte hänger med alls och att mitt bakfulla huvud fortfarande inte förstått att det är tillbaka hemma och borde vara på alerten. Nu måste jag på något sätt kickstarta det och mentalt komma ifatt verkligheten, som själv redan funnit mig.

Vardag <3

Sånt där onödigt

Ibland är allt bara svårt. Konflikter över inget som tar en massa energi. Ingen vill ha dem, men ingen vet heller hur de ska undvikas och alltså fortsätter vi.

Vad sen?

Det händer mycket just nu och livet är väldigt spännande. Något som inte alltid känns som en självklarhet, men som är roligt för omväxlingens skull.

Jag är inne på min sista termin på Södertörns högskola och sedan är det över, snart är det klart, snart har jag en examen.

Hela den här examensbiten väcker dock en massa frågor, såsom, vad händer sen? Vad ska jag göra? Vad vill jag? osv. Det är inte lätta frågor att besvara och leder till någon slags existenskris (som kanske inte är så krisartad, utan mer ifrågasättande). För vart vill jag sen och vilka är de mest strategiska valen för att nå dit?

Jag vet inte, men häng med så listar vi ut det tillsammans.

Livet är bra nu.